Herre gud! Jag kunde knappt tro det barnmorskan sa, när vi kom in till förlossningen den här gången.
Här kommer min förlossningsberättelse.
Efter att ha gått 9 dagar över tiden, var jag så trött på att vara gravid. Jag trodde aldrig att jag skulle föda, det kändes som en bluff, som att jag inte var gravid på riktigt. Men den 23/9 drog allt igång.
Jag var extra trött den kvällen, och gick och la mig redan vid nio. Runt midnatt kom min första värk, är det nu det händer? tänkte jag. Nästan hela den här graviditeten hade jag varit så rädd inför förlossningen. Det var ju bland det värsta jag någonsin varit med om, att föda barn. På samma gång som det var det bästa. Men nu hade rädslan tagit över.
Efter att ha fått min första värk vid tolv, så rullade allt bara på. Från tjugo minuters mellanrum, ända ner till sex värkar på tio minuter. Det konstiga var, att när allt väl satte igång så blev jag så lugn. Jag var inte alls rädd. Jag smög ut i vardagsrummet när jag kände att mina värkar kom regelbundet och lite halvt dansande, vaggade jag runt i vardagsrummet och köket. Jag försökte få i mig lite rostmacka med apelsinmarmelad.
Klockan fem på morgonen hade Andreas ställt sin väckarklocka, så då bestämde jag mig för att väcka honom. Han blev så glad över att det äntligen var igång, och började packa iordning sakerna vi skulle ta med oss.
Runt sex på morgonen ringde jag in till förlossningen och sa att jag hade ca 3 värkar på 10 minuter. Jag frågade om det fans plats, och om vi kunde komma in efter att vi lämnat Leia på förskolan. Barnmorskan svarade att vi borde lämna henne så fort som möjligt, och att det fanns en plats för oss. Efter samtalet blev värkarna bara mer och mer intensiva. Leia fick vara på föris vid 7, och vi åkte in till Södra BB på SÖS.
Vid ingången möttes vi av en jättegullig barnmorska, som sedan var men under nästan hela förlossningen. Hon visade oss vägen upp till avdelningen och vårt rum. När hon skulle undersöka mig var jag så nervös, för när jag kom in till förlossningen med Leia var jag bara öppen 1 cm och höll typ på att avlida av smärtan.
Du är öppen 5-6 cm sa hon. VA?! är det sant? Yes, jag får stanna!
Från att jag kom in så rullade allt på. Jag vankade runt i rummet och lyssnade på lugna favoriter, medan min kropp skötte resten. Utan bedövning lyckade jag bli fullt öppen.
Klockan 14 kände jag hur krystvärkarna kom, och det var då den värsta delen av förlossningen oxå kom. Från kl 14-17.50 hade jag krystvärkar. Detta berodde på att Lo inte lyckats skruva ner sitt huvud tillräckligt lång, utan istället hade hon fastnat med huvudet halvvägs. Under den här tiden var det olika läkare som sprang in och ut hos mig, där den ena gav mig Bricanyl för att stoppa värkarna och den andra värkstimulerande dropp för att sätta igång de ännu mer. Jag använde mig av TENS som smärtlindring, och det fungerade så bra på mig! Jag kan verkligen rekommendera att prova det!
Jag kämpade och kämpade med alla dessa krystvärkar, och det ända jag sa va ”Saft!!!”. Jag var så svettig och slut, och såg hur en saftkanna stod på ett bord en bit bort från mig. Andreas fick assistera med saften, medan barnmorskorna och läkarna skötte sitt. Jag provade alla möjliga olika ställningar, för att hon skulle tränga ner ordentligt.
Efter ett bra tags kämpande kom en ny läkare in och sa åt mig att vi nu måste få ut bebisen. Det var prat om sugklocka, men vi kom inte så långt. Jag tror att hon drog ner Lo på något sätt, så att jag tillslut kunde krysta ut henne själv. Precis innan Lo föddes så hörde jag en av läkarna (det var säkert 7 personer i rummet även den här gången när jag födde) säga till Andreas, ” Om barnet inte andas när det kommer ut, måste du vara beredd på att springa med oss”. Då kände jag bara hur jag fick någon slags superkraft och lyckade krysta ut henne. Stackar unge som hade legat med navelsträngen runt halsen, vilket gjorde att situationen blev lite dramatisk. För varje frysstvärk jag fick så drogs navelsträngen åt, och hennes hjärtljus gick ner väldigt lågt..
Vad blev det, vad blev det skrek både jag och Andreas, men fick inget svar. Tillslut hörde vi ett hest bebisskrik, och barnmorskan sa att det var en tjej. Vi båda blev så chockade, en liten tjej som såg nästan precis ut som sin storasyster.
Åh vad jag var lycklig just då! Äntligen hade jag lyckats föda ut den här ungen, och helt perfekt låg hon på mig och letade efter bröstet. Tio fingrar och tio tår.
Världens finaste Lo föddes den 24 september 2015 kl 17.50 på södra BB, och var 52cm lång och vägde 3810g. Jag är så chockad och stolt över mig själv som födde helt naturligt, och utan någon bedövning den här gången. Hur grym är inte kroppen? ❥
Min målbild under förlossningen, att få se Leia träffa sitt syskon! ❥
