Hej på er!
Under tiden som jag var gravid hade jag tusenmiljoner gånger tänkt på hur det skulle vara när bebisen kom ut. Alla berättade om hur underbart det var och vilket otroligt starkt band man kunde känna direkt till barnet. Men hallå hur är det möjligt att älskar någon så mycket bara sådär? Tänk om inte jag skulle kännas så? Skulle jag vara en dålig mamma då? Nej det skulle jag verkligen inte vara hade jag bestämt, folk måste bara romantisera hela grejen och vem skulle prata om hur jobbigt och kanske skrämmande det var när väl bebisen väl kom ut?
En 24 timmar lång förlossning hade jag (förlossnings berättelse kommer) Jag hade under dom här timmarna gått igenom alla känslor man någonsin kan känna. Jag kände mig lycklig, ångrade mig, ville gå hem, skrattade, grät, var orolig, trodde jag skulle dö och skrek. Men så kom hon, OJ VA ADRENALIN!! Är det en pojke eller flicka? frågade jag på en gång. Det är en liten tjej. OJOJOJOJ där var hon helt ny kläckt våran dotter. Jag fick henne i min famn och kunde inte sluta pussa på henne. Det här är våran dotter Andreas. SHIT. Det var faktiskt det bästa jag någon sin varit med om!
Jag tror att det är bra att man är medveten om att det inte alls behöver kännas så bara för att det gör det för andra. Vi alla är olika och man upplever saker på olika sätt. Kanske var det för att jag inte förväntade mig något megalyckorus som jag upplevde det?
Jag och min lilla prinsessa <3
