Emelina

Att vänta på den 20 September 2013 kändes som en evighet, det var då våran bebis skulle komma. Vi väntade och väntade men ingen bebis kom!

Den 1/10 märkte jag något konstigt. Slemproppen, Fy! Nu måste det vara en bebis på gång tänkte jag, men inget hände. Onsdag den 3/10 hade jag haft två utav mina närmsta vänner hemma på middag, Siri och Jenny. Jag hade haft väldigt ont i ryggen men inte mer än så. Just då kändes allt bara som ett skämt, som att det bara var massa luft i magen och inget annat.

Andreas hade jobbat hela kvällen och kom hem runt 01.00. När han kom hem var jag vaken och kände mig lite konstig. Jag visste inte om jag hade ont eller vad det var. Hur vet man att man har en värk? Andreas sa åt mig att lägga mig och försöka sova så jag skulle ha så mycket krafter jag bara kunde när det väl var dags. Vi somnade men kl 03.00 kunde jag inte sova mer.

Vi började klocka värkarna och vid 06.00 hade jag 3 minuter emellan. Aj!

Vi ringde sös och barnmorksan som vi pratade med sa åt mig att stanna hemma ett tag till. Ta en dusch och försöka andas var hennes råd. Efter 30 min ringde vi tillbaka. Det är nog omöjligt att missa att man har en värk.

Det är tyvärr fullt här sa hon då, men vi återkommer snart. Fullt?! Jaha okej men bara vi inte behöver åka till Södertälje sa jag.

1 plats i Södertälje finns det! Självklart fanns det en plats där. Aja det bar bara att ringa en taxi och åka. Ingen taxi ledig! OK… Jävligt stressigt. Det slutade med att min mamma fick köra ner oss. 07.30 var vi där. Vi blev inskrivna och värkarna började avta. Nej tänkte jag, men rätt skönt ändå!

När värkarna kom tillbaka började jag med att ta ett bad. Till slut var det bara jobbigt att ligga där när värkarna blev allt starkare. Jag övervägde men gick tillslut in på lustgasen. Oj vad kul! Det hjälpte mig att slappna av, skratta och tillslut andas genom värkarna. Jag höll på ett tag men tillslut var det riktigt jobbigt. När klockan var runt 16.00 så hände det inte så mycket förutom att jag hade väldigt ont. Att försöka andas igenom värkarna gick inte alls för mig längre.

Jag hade en helt fantastisk barnmorska som hela tiden påminde mig om att det bara var onödigt att ha så ont. Så Epidural var min nästa räddning! Narkos läkaren kom in till oss och skulle ordna med allt, jag låg på sidan med lustgasen tryckt över munnen och näsan och andades massor. Emelina du har ju ingen värk nu så sluta andas lustgas ”ni vet fan inte om jag har en värk eller inte” ojdå ctg. Jag var bara nervös över att det skulle göra ont att sätta bedövningen.

Tillslut kännde jag ingenting, värkarna kunde bli hur starka son helst men där låg jag bara. Andreas var vid min sida hela tiden. När jag hade fått bedövningen försökte jag äta lite men då började jag kräkas. Timmarna tickade på och efter att jag haft både dag och kvällspasset hos mig var det dags för nattpasset. Det kom in en kort liten barnmorska med glasögon och presenterar sig. Här kan du inte bara ligga då kommer det aldrig komma någon bebis, upp och hoppa sa hon. Min blick kunde ha dödat henne. Jag hade så ont och jag ville bara ligga stilla och knipa igen. Jag skiter i om det skulle komma någon bebis eller inte för jag ville inte mer! Jag ville bara gå hem.

Men upp kom jag. Sitta på pall, gå med gåbord, sitta på pilatesboll, stå på alla fyra, ligga med ena benet i gynläge, ja.. you name it! Jag skrek, kräktes och grät.

Alla hade pratat om hur man skulle gå in i sig själv och inte vara medveten på samma sätt som man brukar vara. Men jag kände mig med i matchen hela tiden tyckte jag. Runt 22.00 så kommer jag ihåg att jag tänkte innan 24.00 så kommer bebisen vara ute. Håll ut. Så där gick jag säkert in i mig själv och bara gjorde som min kropp sa.

För 04.39 krystade jag ut världens finaste bebis. Är det en pojke eller flicka var det första jag sa. Det är en liten flicka. ÅÅHH VÄRLDENS FINASTE. Barnmorskan la henne på mitt bröst och jag kunde inte låta bli att pussa på henne. Andreas grät och jag har nog aldrig haft ett så stort adrenalinpåslag någonsin. All smärta, allt jobbigt allt annat förutom lycka var som bortblåst. Där, just då var allt bara helt FANTASTISKT. Två nyblivna föräldrar och en frisk liten flicka.

Mamma och pappar har aldrig varit så lyckliga som när du kom Leia ♡

Att föda barn kommer jag absolut vilja göra igen!

P U S S