Emelina

Det går nästan inte en dag utan att jag tänker på döden. Sen jag blev mamma har jag blivit så extremt rädd, och orolig av mig. Inte för att jag absolut inte var det innan, men det har nästan blivit jobbigt.

Bara ett exempel är, hur stressad jag blir när vi åker bil med barnen. Jag tycker att folk kör som dårar (vilket många gör) och känner hur lätt det kan gå fel, och hur man helt plötsligt kan vara med om tex en bilolycka. Det kan handla om situationen som jag ”vet” kan uppstå, som i förväg spelas upp i mitt huvud utan något egentligen hänt. Jag ser saker hända och tänker på hur jag skulle kunna hantera dem.

Med föräldraskapet kommer ett enormt ansvar för en annan människa, och det sista man vill är att det ska hända den människa något. Jag mår nästan lite dåligt av att bara skriva det här inlägget.

Jag är så rädd över att behöva gå igenom något hemskt, när det gäller mina barn. Leia och Lo är mitt allt! Och så måste ju alla förädlar känna, så att tänka ”det händer aldrig mig” kan jag inte göra. För så måste ju alla tänka, ingen vill ju bli drabbad.

Helt ärligt vet jag inte om jag kanske borde gå och prata med någon om det här, för det är nästan onormalt att tänka så mycket på döden och vara så rädd för så mycket som jag är! Jag ska istället vara lycklig, som har bra förutsättningar. Jag är helt frisk, mina barn är det och min älskling Andreas oxå.

De här tankarna måsta bara bort, och för jag vill inte gå runt och känna så här. Förhoppningsvis är det bara en fas, för sedan Lo föddes har det bara escalerat.

Någon annan som känner igen sig, eller kan relatera till det här? ❥

Mina bästa! Jag älskar er så mycket så att hjärtat värker ❥